Jag är så trött på ångesten. Idag åkte vi hem från en fest för att jag kände panik över att hantera ångesten på bortaplan. Jag skäms. Jag avskyr att ha ångesten.
Resultatet blir att jag sover dåligt och får tokmycket ångest. Sömnbrist är livsfarligt vid ångesten. Jag kan inte hantera den.
Jag funderar på vad som funkade när jag mådde bra. Vad ska jag liksom satsa på? Vad gör att jag kan hantera ångesten?
Gårdagen bjöd på samtal från ena barnet som saknade mig och grät att hen ville till mig NUNUNU! Jag gråter inombords för att jag känner mig så hjälplös. Barnens rätt till sin pappa är viktigare än något annat..?
Jag försöker tänka att de har det bra, men återkommande är "vad har ni gjort i helgen?" "pappa har tränat" jag vill liksom höra att barnen njuter av tillvaron med sin pappa. Att de har kul. Inte hur ofta de är på gymmets barnpassning eller hos farmor.
Ångest kring hela ämnet. Jag har önskat samtal med familjerätten men pappan måste vilja och det vill han inte.
I somras skrev jag till pappan om samarbetssamtal. Några veckor senare tar jag mod och ringer. Meddelar honom det och han känner att jag gått över huvudet på honom.
All konversation bör gå via svart/vitt ex sms. Då kan det bevisas.
Jag måste hela tiden ligga ute med pengar för barnkläder (ytterkläder och dylikt), aktiviteter m.m och tjata om pengar. Jag har inte fått några pengar på lång tid. Det ger mig ångest. Barnen bör vara gemensamt ekonomiskt ansvar som inte ska behövas tjatas om. Jag skickar kalkyler men ändå saknas insättning tillbaka.
Resultatet blir att jag inte orkar ta itu med saker hemma, ångesten blir förlamande. Jag har inte samma tålamod. Jag behöver hitta verktyg för att släppa sånt här. Samtalen från gråtande barn och den ekonomiska ledsen som uppstår hemma när jag (som student) ligger ute med tusenlappar!
Det finns många saker... En annan sak är relationer för barnen. Att ha kompisar att ta med hem eller följa med hem från skola/förskola. Det är svårt att få till det varannan vecka. Det blir ingen bra kontinuerligtet för barnen och en stor kamp för mig att få igenom. Pappan bor långt bort och ser inte meningen med att erbjuda barnen lek efter skolan.
Det finns så mycket utöver det dom gäller barnen och deras pappa som ger mig ångest men jag orkar inte skriva allt just nu. Jag får kramp. Inget blod i axlar/armar.
Jag tror på skrivandets kraft. Jag måste bara ta mig tid till att skriva. Skriva är att berätta utan att bli avbruten. Efteråt kan man få frågor och sådan men MSN får alltid säga klart. Det är skönt.
Jag ska rymma. Personen jag rymmer med är efterlyst. Grannarna ogillar honom. Jag är kär. Han är kär. Vi är asiater (?). Vi packar min bil. Bränner ner huset. Det är bråttom, de är oss på spåret. Huset brinner. Bordet kan vikas ihop och låsas i det läget. Det är en kamp mot klockan. Jag är stressad. Kommer vi lyckas?
Vaknar med kramp i magen. Stressad. Hjärtklappning. Jag är trött.
Jag är så trött på ångesten. Idag åkte vi hem från en fest för att jag kände panik över att hantera ångesten på bortaplan. Jag skäms. Jag avskyr att ha ångesten.
Resultatet blir att jag sover dåligt och får tokmycket ångest. Sömnbrist är livsfarligt vid ångesten. Jag kan inte hantera den.
Jag funderar på vad som funkade när jag mådde bra. Vad ska jag liksom satsa på? Vad gör att jag kan hantera ångesten?
Gårdagen bjöd på samtal från ena barnet som saknade mig och grät att hen ville till mig NUNUNU! Jag gråter inombords för att jag känner mig så hjälplös. Barnens rätt till sin pappa är viktigare än något annat..?
Jag försöker tänka att de har det bra, men återkommande är "vad har ni gjort i helgen?" "pappa har tränat" jag vill liksom höra att barnen njuter av tillvaron med sin pappa. Att de har kul. Inte hur ofta de är på gymmets barnpassning eller hos farmor.
Ångest kring hela ämnet. Jag har önskat samtal med familjerätten men pappan måste vilja och det vill han inte.
I somras skrev jag till pappan om samarbetssamtal. Några veckor senare tar jag mod och ringer. Meddelar honom det och han känner att jag gått över huvudet på honom.
All konversation bör gå via svart/vitt ex sms. Då kan det bevisas.
Jag måste hela tiden ligga ute med pengar för barnkläder (ytterkläder och dylikt), aktiviteter m.m och tjata om pengar. Jag har inte fått några pengar på lång tid. Det ger mig ångest. Barnen bör vara gemensamt ekonomiskt ansvar som inte ska behövas tjatas om. Jag skickar kalkyler men ändå saknas insättning tillbaka.
Resultatet blir att jag inte orkar ta itu med saker hemma, ångesten blir förlamande. Jag har inte samma tålamod. Jag behöver hitta verktyg för att släppa sånt här. Samtalen från gråtande barn och den ekonomiska ledsen som uppstår hemma när jag (som student) ligger ute med tusenlappar!
Det finns många saker... En annan sak är relationer för barnen. Att ha kompisar att ta med hem eller följa med hem från skola/förskola. Det är svårt att få till det varannan vecka. Det blir ingen bra kontinuerligtet för barnen och en stor kamp för mig att få igenom. Pappan bor långt bort och ser inte meningen med att erbjuda barnen lek efter skolan.
Det finns så mycket utöver det dom gäller barnen och deras pappa som ger mig ångest men jag orkar inte skriva allt just nu. Jag får kramp. Inget blod i axlar/armar.
Jag tror på skrivandets kraft. Jag måste bara ta mig tid till att skriva. Skriva är att berätta utan att bli avbruten. Efteråt kan man få frågor och sådan men MSN får alltid säga klart. Det är skönt.
Jag berättade för kuratorn hur jag ser på mig själv. Stort steg. Men jag skäms över hur jag känner. Skäms över att jag inte kan tycka om mig själv. Jag vet ju att jag duger, varför kan jag inte bara känna det? Att stå i spegeln och säga det blir ju en lögn. Allt jag ser och känner är ju avsky. Jag tycker att andra är vackra, oavsett form. Men jag.. Jag kan inte se mig själv som attraktiv. Jag börjar med att jag vill vara kortare. Jag vill inte ha formerna jag tilldelats. Jag vill vara raka motsatsen. Inte för att jag tror att jag skulle älska mig själv mer, utan för att jag inte skulle synas och vara ivägen då. Jag känner mig ivägen. Som jätten i rummet. Ändå fortsätter jag äta godis och sånt.
Jag är allergisk mot ordet nyttigt. Likaså onyttigt.
Jag ogillar min kropp. Jag hatar att se ut som jag gör. Det är tungt.
Jag tänker att jag vill minska brösten. Ta bort valkarna på ryggen, fladdret på insidan av låren, krympa magen, ändra ansiktsformen(ta bort bulliga kinder och höja ögonen som är i en grop), skulptera lilltårna... Ja, det är tyvärr inte mycket jag är nöjd med... Tänk om man kunde få vara nöjd?
