Skynda skynda

Jag känner stress. Att jag behöver skynda fram något. Jag är rädd. Rädd för att misslyckas, rädd för vad andra ska tycka och tro om mig... ja, jag vuxen och rädd för vad andra ska tänka. Jag vill ha en balans. Glädje. Och just nu känner jag press av omgivningen som så gärna vill att vi ska bli ett par. Jag vill inte det. Att ge plats i garderob, överlåta en nyckel, att faktiskt dela på livet... även om det är mycket vi redan gör, som par ofta gör, så trivs jag i vetskapen om att vi inte är "fast". I en relation börjar jag min omvandling till hur jag tror att jag borde vara. Jag vill inte att den sidan ska komma fram. Jag vill vara jag. Jag vill gå ut och lattja med vänner, åka iväg själv, både med och utan barnen. Men självklart vill jag ha någon framöver. Kanske är det han? Mr som jag träffar. Vem vet?

Ibland känner jag ett behov av att andas. Jag vill vara själv. Kunna gråta. Kunna bada. Andas. Jag vet att jag blir låg av det, att jag blir lamslagen och att inget blir gjort. Men ibland vill jag ha det så. För att bara få vara mig själv. För vem är jag egentligen? 

Ibland känner jag mig som ett ansikte, en kropp, som bara duger till att tillfredsställa andra med. Så länge jag inte öppnar munnen. 

Ibland känner jag mig värdelös, som om jag bara förstör allt i min närhet. Relationer speciellt. Jag finner det så svårt att stå upp för mig själv. Gamla bilder förföljer mig. Bilder och ord. 

Ful, fet, äcklig. Värdelös. Överreagera. Pratar för mycket. Känner för mycket. Är för mycket. 

Rädd för att vara för mycket. Rädd för att inte vara omtyckt. För att vara ful. Otillräcklig. Och jag blir osäker när det ska stressas fram. Då blir jag rädd. Och osäker. Och självsvag. Självdestruktiv. Ogillar mig själv. Klankar ner på mig själv. Sårar folk. Jag vill inte stressa, då kommer alla dåliga sidor fram. Dåliga sidor, som egentligen inte är nödvändiga. För de är inte önskvärda av mig heller.

Jag tror jag behöver stanna upp. Andas. Gråta. Börja om.

Ge mig sinnesro att acceptera,

Det jag inte kan förändra.

Mod att förändra,

Det jag kan.

Och förstånd,

Att inse skillnaden!

Mr. Right?

Jag träffade en kille en gång. Vi träffades på en bekants fest. Ganska olustigt sådär. Mycket folk på festen. Utåt sett var allt perfekt. Mycket folk = lyckade människor.

Jag var irriterad för något min bekanta sagt i kombination med stress och dålig vägbeskrivning. Hen ville att jag skulle stanna. Jag stannade. Så kom han fram, en schysst kille. Kort men såg bra ut (typ som Shane i Westlife) och i en relation. Vi klickade bra. Vi pratade och min irritation släppte. Vi bytte nummer och bestämde oss för att ses när jag och en annan kompis skulle ut. Lite olustigt men najs ändå. Det fanns inga antydningar till annat än en schysst kompis. Vi umgicks en del. Trivdes i varandras sällskap, började få känslor osv. 

En dag tvingades vi inse att relationen måste ses över, han "gjorde slut". Han ville vara med sin partner, kände ånger och vi gick isär. På den tiden använde man MSN. Vi skrev en del där. Efter ett tag fick vi bryta även där. Han gav mig en låt "den får mig att tänka på dig" och sa att jag skulle träffa en kille som älskade mig, han menade att jag var en fantastisk människa, trots ångest och kroppsliga skravanker. 

Jag minns hur smärtsamt det var att se hur tungt beslutet var för honom. Vi träffades för ett tag sedan. Det har gått flera år. Attraktionen finns fortfarande. Och han sa, återigen, att jag skulle träffa honom en dag. Att jag inte skulle ta skit. Att man vet när det är rätt. 

Så träffade jag den här killen som jag träffar nu. Plötsligt förstod jag. Jag kunde vara mig själv. Kände inte behov av att svanka lite extra när vi skedade, kände inte att jag var tvungen att sminka mig för att duga, eller ens raka mig. Han gillar mig även om jag skjuter på duschningen till morgonen. Som kan ligga och titta på mig medan jag sover, som kör mig till och från jobb, som håller om mig när jag är trött, lyssnar på mig även om jag vaknar klockan fyra för att prata, i två timmar. 

Jag skickade ett sms till min korta Shane-kopia vid midsommar:

Jag tror jag hittat honom..! Han som bestämt sig, som lyssnar på mig, står kvar, behåller lugnet, backar lagom mycket när jag får panik. Han som ställer upp. Inte pressar mig. Han som får mig att skratta. Han som jag kan umgås med fastän ångesten är för stark för att umgås med folk. Men vad vet jag, vi har träffats i tre månader. Från början fanns ingen intention till förhållande från min sida. En kompis till granngänget. Han är kär i mig. Jag vet inte riktigt men sista tiden känner jag att han liksom tillhör min vardag. Tror du att det kan vara på riktigt denna gång? Jag pratar med honom istället för att dra när det går för fort,jag har alltid stuckit huvudet i sanden... Det är så annorlunda jmf med det jag känt innan.

Det har gått två månader och jag har känt för att stoppa huvudet i sanden flera gånger men inte gjort det. Men jag är rädd. Eller...jag har ångest. Och pms. Vilket jag aldrig kommer slippa. 

En riktig prövning.

De senaste dagarna har varit en riktig prövning för tålamodet. Det har varit riktigt tungt med budgivningen och så... Den varade i tre dagar, den aktiv budgivningen. Sen stod det stilla i 38 timmar och pratades om att avrunda osv under två samtal med mäklaren. Under tredje samtalet med mäklaren meddelade hen att det var en ny budgivare som funderade på bud. Så i TRETTIOÅTTA timmar ledde vi... Då la de bud. Och vi höjde. De höjde. Vi höjde. Jag var riktigt besviken och arg på hela processen för när buden stått stilla så länge under en sådan utdragen process så har man ändå börjat hoppas och planera. 

En annan sak är att han gärna vill flytta ihop. Han säger att han tror på oss. Jag vill också tro på oss. Mellan oss är jag bra på att ta dagen som den kommer, vad händer när vardagen kommer sig för? Orkar han med mitt pms? När jag ska möblera om hela tiden. Att jag får ångestattacker. När jag blir lamslagen av ångest. När mina barn bråkar och har sig.. Jag vill ju. Jag köper ju sommarhus ihop (förhoppningsvis) för att jag vill. Med honom vill jag. Men jag är också rädd, orolig, spänd... Hur funkar det med ekonomin? Med hushållssysslor? Fördelning av barnen. Kommer de tycka att det är okej? Kommer jag få egentid med barnen eller kommer de vägra honom? Vad kommer barnens svartsjuka pappa säga? Han har ju redan antytt saker med syrliga kommentarer... 

Det är mycket tankar, mycket viljor och extremt mycket känslor!

Sommarstuga och budgivning

Vi tittade på en sommarstuga tidigare. Nu är vi mitt i en budgivning. Jag är så nervös. Jag hoppas sååå mycket för det är verkligen drömhuset. Vinterbonat, nära vattnet men tillräckligt långt bort från det för att barnen ska vara "safe". Lagom stort, plats för gäster. Bara tre timmar hemifrån men som en oas. Pratat med ena grannen och han verkar störtskön. Jag har typ ont i magen av att buda. Ge mig huset bara!! Typ. Det står mellan oss och en till om jag förstått rätt.  En budgivare har inte budat på ett dygn. Trodde nästan att det var vårt eftersom en budgivare varit tyst hela natten men kom igen i morse. Budar inte med lika stora höjningar längre och vi ligger långt under vår smärtgräns. Han har redan hämtat ut sina aktier för att köpa. Vad gör vi om vi inte får det? Huset har verkligen det där lilla extra. Jag älskar huset!

Det skulle vara såå underbart med en nystart. Åka dit ibland och bara vara. I min oas. 💕

Framtid.

Jag funderar mycket på framtiden. Vad jag vill. Med vem. Jag gjorde ju misstaget en gång att bara tänka på hur jag ville ha det. Jag ville ha barn. Dela lika. Funderade aldrig på mig själv. Hur ville jag ha det? Med vem? Jag började hela jargongen med att söka efter den rätta. Jag träffade många fina killar men skrämde bort dem genom att berätta att jag ville ha barn. Plus annat också. Men som 20-åring var det föga poppis att vilja ha barn bland jämnåriga. 

När jag träffade barnens pappa satte jag ultimatum; barnverkstad inom fem år eller inget dejtande. Han tvekade och jag meddelade honom hur viktigt det var för mig. Mitt största misstag. Just då var han ju mer intresserad av att träffas än att tänka på eventuella barn, jag såg det ju egentligen. Men jag blundade för det, min längtan efter barn var så fruktansvärt stor. Så blev jag oplanerat gravid och sen hängde vi mest bara och härdade. Visst tyckte vi om varandra men för att skaffa familj ihop krävs lite mer. En familj är ett företag. Man måste kunna kommunicera, där brast vi. Man måste ha gemensamma värderingar om grundläggande ting, där höll vi oftast ihop men brast allt eftersom vi gled isär. Man måste hålla efter en relation om man skaffar barn, där brast vi. Vi såg olika på hur mycket gemensam tid vi hade och hur mycket egentid vi skulle ha. Jag växte rakt in i kvinnofällan med extra barnansvar och barnen hängde med mig när jag tränade, blev de sjuka så var det min träning som blev inställd. Jag planerade och inhandlade maten. Jag rensade kyl och frys, städade och köpte kläder till barnen.. Han dammsög och förväntade sig att jag skulle se det. Riktigt så illa var det kanske inte. Men känslan.

Nu har jag dejtat några killar under våren och insett allt eftersom vilka misstag jag gjort. Jag har kämpat, själv, in i väggen. Jag har gråtit av utmattning och fortsatt kämpa. Tagit emot kritiken kring mig och försökt bättra mig, frågat. Men varje gång jag själv ville ha något liknande så föll det. Jag kunde inte stå på mig. Jag tappade mig själv. 

Så kom den där kvällen på krogen med kompisen. Jag träffade den där killen som ihärdigt ville följa med hem trots att jag sa nej. Jag vill inte vara något one-night, han kunde gott höra av sig imorgon. Han ville inte. Han trodde att jag skulle försvinna då och han var intresserad. Jag satte ultimatum: inget sex, hur mycket jag än teasade. Okej. Han höll det. Inte ens ett försök till sex. Plötsligt insåg jag vikten av respekt i en relation. Att det gällde även mig, inte bara mina vänner. Som jag stått upp för mina vänner och ändå aldrig trott på mig själv. Vi dejtade, han bjöd på god mat, jag provade nytt. Nya dörrar öppnades. Men inom mig gnagde en oro. Jag njöt men samtidigt distanserade jag mig. Han jobbade mycket. I början gjorde det inget. Jag visste ju att han var egenföretagare. Sa det från början att det oroade mig lite iom att många då jobbar fruktansvärt mycket. 

I samma veva började gårdsgängets grillkvällar och alla vänner runt om som började komma på alla träffar. En av dem såg jag på en community. Ingen jag tänk på direkt. Rätt tyst och inte Shane Filan från Westlife direkt. Vi umgicks och det var verkligen skönt Att träffa nya vänner. Det gjorde jag verkligen med honom. Vi umgicks med andra i "gänget" och plötligt kände jag mig som om jag tillhörde en grupp.

Då började gårdsgänget med sina pikar. Jaga, är det ni nu? Och har ni haft sex ännu? Hur ofta ses ni egentligen? Osv. Till en av dem sa jag att jag började gilla honom och att set förvirrade mig. Jag tog mod till mig, inte bara en gång utan flera gånger. Jag sa till honom att jag såg att han var intresserad men att jag inte visste. Sen nästa gång var jag osäker på vad jag ville ha, om jag ville ha en relation. Vi kunde fortsätta ses som vänner med lite extra, vid denna tidpunkt hade han börjat sova över. Han brukade ofta dra fingerspetsarna över mina armar och axlar. Jag var så trygg med honom. Visste att han aldrig skulle närma sig mig utan mitt ok. Han körde mig till jobbet. Hämtade mig från jobbet. Han följde mig till akuten när jag fick njursten. Utan att kräva något i gengäld. 

Är det inte dags att du ger något tillbaka? Frågade gårdsgänget. Så tog jag mod till mig och frågade. Han tyckte att jag gav tillbaka. Jag litade på honom. Där stod jag med honom som gjorde mig lugn och trygg. Han som lyssnade på mig, ställde upp för mig. Han som torkade mina tårar, lät mig vara med i gemenskapen och som skrattade med mig, och mina vänner. Men där jag inte kände någon jätteattraktion. Sen hade jag den andra killen, krogkillen, som skämde bort mig, fick mig att känna mig som en prinsessa när vi sågs men det kunde dröja mellan träffarna. 

Och jag tog mod till mig. Jag är inte redo för något seriöst, jag vill kunna gå på krogen och hångla och ha kul. Han sa okej. Stod kvar. Jag beundrade hans tålamod. Väntade mig att han skulle lämna mig som vän sådan skitstövel som jag ansåg mig vara. Men nä. Fem månader senare sitter jag här i en bil, med hans iPad och överväger att köpa en sommarstuga ihop. Han vill fortfarande ha mig. Våra framtidsplaner går att kombinera och bäst av allt:

Varje dag frågar han mig: Har du haft en bra dag? Finns det något som varit extra bra?

Och jag har fortfarande inte ens sagt att i dejtar eller är tillsammans. Vi tar inte varandra för givet. Vi pratar med varandra. Men en sak vet jag: Jag gillar honom och jag vill ha honom i mitt liv, oavsett vilken titel han eller jag har för varandra. Just nu är hans titel nog "toffel" om du frågar hans vänner. Och min titel vågar jag inte tänka på...allt annat än trevligt måste det vara, typ manslukerska kanske? Men vi är nöjda med tillvaron. Det är väl ändå det som är meningen?

"Imorgon är en annan dag" (Christer Björkman)

Framtiden kanske inte är så jävla viktig? Den kommer tids nog ändå. Nu ska jag leva medan jag kan.

Vad vill jag bli när jag blir stor?

Jag har många gånger funderat på vad jag vill arbeta med. Det skrämmer mig lite att arbeta må-fre men natt passar mig inte riktigt. Självkänslan har fått sig en rejäl törn senaste åren och nu vill jag bara komma tillbaka på banan igen. Jag var så säker då, jag visste vad jag ville med livet, vad jag skulle jobba med, vidareutbilda mig inom osv. Sen blev jag sambo, fick barn och jobb. Allt enligt planerna, men ändå inte. Nu står jag här: separerad, tvåbarnsmorsa, i staden jag aldrig skulle bo i... Jag har varit bitter, ledsen, haft ångest och mycket mer. Känslorna har snurrat omkring i mig som en orkan. Och jag har varit arg. Så jävla arg! Jag är fortfarande arg ibland men nu börjar livet klarna lite. Så, nu när jag börjar bli stor...vad vill jag då med livet? Jag vet att vård och omsorgsyrket inte passar mig på lång sikt. Kontorstider kanske, om arbetsuppgifterna är tillfredsställande. Men barnen..? Bara tanken på att vara ifrån dem så mycket?! Fem dagar i veckan..! Hur pallar folk? Igår stod jag återigen och kollade efter utbildningar. Jag har varit inne på HR ett tag nu. Såg en utbildning med start i jan. Sökte en kurs jag behöver för att få läsa den. Jag hoppas lite. Isåfall är det 1,5 år fattigdom, men det är inte jätteskillnad mot dagens vårdlön. Håll tummarna!

Test

Då provar vi detta igen.