Jag var irriterad för något min bekanta sagt i kombination med stress och dålig vägbeskrivning. Hen ville att jag skulle stanna. Jag stannade. Så kom han fram, en schysst kille. Kort men såg bra ut (typ som Shane i Westlife) och i en relation. Vi klickade bra. Vi pratade och min irritation släppte. Vi bytte nummer och bestämde oss för att ses när jag och en annan kompis skulle ut. Lite olustigt men najs ändå. Det fanns inga antydningar till annat än en schysst kompis. Vi umgicks en del. Trivdes i varandras sällskap, började få känslor osv.
En dag tvingades vi inse att relationen måste ses över, han "gjorde slut". Han ville vara med sin partner, kände ånger och vi gick isär. På den tiden använde man MSN. Vi skrev en del där. Efter ett tag fick vi bryta även där. Han gav mig en låt "den får mig att tänka på dig" och sa att jag skulle träffa en kille som älskade mig, han menade att jag var en fantastisk människa, trots ångest och kroppsliga skravanker.
Jag minns hur smärtsamt det var att se hur tungt beslutet var för honom. Vi träffades för ett tag sedan. Det har gått flera år. Attraktionen finns fortfarande. Och han sa, återigen, att jag skulle träffa honom en dag. Att jag inte skulle ta skit. Att man vet när det är rätt.
Så träffade jag den här killen som jag träffar nu. Plötsligt förstod jag. Jag kunde vara mig själv. Kände inte behov av att svanka lite extra när vi skedade, kände inte att jag var tvungen att sminka mig för att duga, eller ens raka mig. Han gillar mig även om jag skjuter på duschningen till morgonen. Som kan ligga och titta på mig medan jag sover, som kör mig till och från jobb, som håller om mig när jag är trött, lyssnar på mig även om jag vaknar klockan fyra för att prata, i två timmar.
Jag skickade ett sms till min korta Shane-kopia vid midsommar:
Jag tror jag hittat honom..! Han som bestämt sig, som lyssnar på mig, står kvar, behåller lugnet, backar lagom mycket när jag får panik. Han som ställer upp. Inte pressar mig. Han som får mig att skratta. Han som jag kan umgås med fastän ångesten är för stark för att umgås med folk. Men vad vet jag, vi har träffats i tre månader. Från början fanns ingen intention till förhållande från min sida. En kompis till granngänget. Han är kär i mig. Jag vet inte riktigt men sista tiden känner jag att han liksom tillhör min vardag. Tror du att det kan vara på riktigt denna gång? Jag pratar med honom istället för att dra när det går för fort,jag har alltid stuckit huvudet i sanden... Det är så annorlunda jmf med det jag känt innan.
Det har gått två månader och jag har känt för att stoppa huvudet i sanden flera gånger men inte gjort det. Men jag är rädd. Eller...jag har ångest. Och pms. Vilket jag aldrig kommer slippa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar