Gråta framför läraren.

Så tog jag mig till skolan. Rädd för att det skulle bli starka sidor. Det blev uppdelat. Inte helt oväntat.  Några kom till mig och frågade. Stämningen var inte helt optimal.  Läraren märkte av det. Jag grät framför läraren, fick en kram av receptionisten. 

Hela kroppen skriker och jag önskar att jag slapp känna så mycket. Slapp känna så starkt.

Det är inte lätt att vara mig alla gånger.  Andra verkar vara tryggare i sig själv. Men jag är bara en teaterspelande apa. Jag har mina masker.

"när den ena masken faller,
Tar den andra genast vid"

Det som hänt har hänt.

Jag fick en tid.
Felbokad från min sida. Jag grät. Fick en återbudstid. Jag grät. Jag fortsatte gråta i flera dagar. Jag fick medicin. Sjukskrevs. Jag fick samtal.  Jag fick remiss vidare. De kollade ADHD,  asperger och andra diagnoser. Jag passar inte in i någon mall. Jag är inte normal, ingen diagnos...ingenstans passar jag.

Ibland är det så att jag kan uthärda.  Ibland bryter jag ihop. Idag bröt jag ihop.

Jag går i skolan. Nattjobbet saknar jag inte.  Idag blev det tjafs. Nu vågar jag inte gå till skolan själv. Rädd för att bli utanför.  Det är en riktig skräck. 

Vi pratade om det under min utredning (som var klar förra veckan). Att jag är rädd. Rädd för att vara utanför,  ensam, utsatt, icke omtyckt.  Rädd. Jag är tydligen vad man kallar för traumatiserad.  Men visst hade det varit enklare att ha adhd?  Passa in i en mall.

Idag ligger jag med ångest. Jag vill kräkas av min ångest. Jag mår så jävla dåligt. Och barnen kommer imorgon.  Bita i äpplet igen. Jag tar mig väl ut ur detta?

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.