Jag är less på att må skit. Jag är trött på att gråta. Dagarna försvinner. Jag träffar sällan folk. Andra har jobb att gå till. Kollegor att prata med. Gå till bussen med. Jag har barnen. Typ. Mamma finns såklart men är påverkad av det som händer i hennes liv. Dejt umgås jag såklart med men han kan inte stå för variationen.
Igår försökte jag mig på att gå på möte med hyresgästföreningen. Jag hade GAD-ångest i flera dagar innan. Men jag gick för jag kände att det kanske ger nya ansikten och kontakter. När jag kom hem var jag helt mentalt slut av att vara där..
Tack och lov kunde jag prata med barnens pappa. Gråta ut. Men han kan inte ändra hur jag mår.
"Ta små steg, bestäm dig för att ta en promenad" jag har bestämt mig för promenad i flera dagar. Vips så har dagen gått och allt jag klarat av är att göda mina barn med halvfabrikat. Och gråtit.
Jag har massor av tid till träning, sömnad, promenad. Jag har motivation också. Ångesten är bara så tung att jag inte kan starta. Den lamslår mig. Jag tappar tid och rum.
När jag ska träffa folk (vänner, frisör, nagelteknolog etc) så blir det av. Då påverkar det ju någon annan. Inte bara mig. Jag vill inte svika någon annan. Den orken är det som finns kvar...
