Familjerätt och ångest

Stor del i all ångest är allt tjafs med pappan till mina barn. Jag har mycket funderingar kring vad jag gör för fel för att det verkligen inte var såhär förut. Vad hände? Vad gjorde jag? Nu är vi mest bara inte alls. Jag kvävs av hans tystnad när jag ställer frågor och han blir tyst av att jag fortsätter fråga. Vi är inte kompatibla med varandra. Kan inte prata utan att bråka? Riktigt så lätt är det inte. Om vi bortser från separationen så har vi två barn. Barn kostar pengar. Fritidsaktiviteter, overaller/vinterkläder, grunduppsättning med skor (gore-tex till vår och höst, vinterskor och sandaler), försäkring, förskola/fritids m.m. Vad gör man när man är föräldern som betalar? Vad gör man om man måste säga till barnen att man inte har råd? Hur förklarar man att det beror på att man inte fått flera tusen från barnens pappa? Jag har vett nog att inte säga det till barnen. Men när han går på nöjespark, köper mc till barnen och kan köpa mat ute varje vecka så känner jag att pengarna finns. Jag vet om att hans omkostnader är låga där han bor. Han har två bilar, två MC och två MC till barnen... Dyra hobbys helt enkelt. Jag har betalt dansskola, simskola, försäkringar, förskola, fritids, sandaler, vinterkläder, ullkläder och allt sånt som behövs... you name it. Nej, mamma har inte råd att äta pizza idag för mamma pluggar och har inte råd att leva ens en gång. "Men hos pappa får vi..!" Ja, det är hos pappa.. "ORÄTTVIST!!" Ja....livet är orättvist.. Familjerätten erbjuder samarbetsamtal men det verkar inte vara ett alternativ för honom. Jag har gått över huvudet på honom och begärt det. Trots att jag veckor innan skrev det i sms. Nu är jag trött. Dokumenterat kostnader sedan december. Ibland får jag pengar. Ibland inte. Bett honom berätta när han betalar. Hör inget annat än om jag glömt skriva in det i kalkylerna. Jag är slut. Ett år sedan jag satt och grät av utmattning hela dagarna. Ska det vara såhär? Ska jag inte få njuta av mina barn? Ska jag bara behöva betala och vara nej-föräldern?

Jag orkar inte

Jag är så trött på ångesten. Idag åkte vi hem från en fest för att jag kände panik över att hantera ångesten på bortaplan. Jag skäms.  Jag avskyr att ha ångesten. 

Resultatet blir att jag sover dåligt och får tokmycket ångest. Sömnbrist är livsfarligt vid ångesten. Jag kan inte hantera den.

Jag funderar på vad som funkade när jag mådde bra. Vad ska jag liksom satsa på?  Vad gör att jag kan hantera ångesten?

Gårdagen bjöd på samtal från ena barnet som saknade mig och grät att hen ville till mig NUNUNU!  Jag gråter inombords för att jag känner mig så hjälplös. Barnens rätt till sin pappa är viktigare än något annat..?
Jag försöker tänka att de har det bra, men återkommande är "vad har ni gjort i helgen?"  "pappa har tränat" jag vill liksom höra att barnen njuter av tillvaron med sin pappa. Att de har kul. Inte hur ofta de är på gymmets barnpassning eller hos farmor. 
Ångest kring hela ämnet. Jag har önskat samtal med familjerätten men pappan måste vilja och det vill han inte.

I somras skrev jag till pappan om samarbetssamtal. Några veckor senare tar jag mod och ringer. Meddelar honom det och han känner att jag gått över huvudet på honom.

All konversation bör gå via svart/vitt ex sms. Då kan det bevisas.

Jag måste hela tiden ligga ute med pengar för barnkläder (ytterkläder och dylikt), aktiviteter m.m och tjata om pengar. Jag har inte fått några pengar på lång tid. Det ger mig ångest. Barnen bör vara gemensamt ekonomiskt ansvar som inte ska behövas tjatas om. Jag skickar kalkyler men ändå saknas insättning tillbaka. 

Resultatet blir att jag inte orkar ta itu med saker hemma, ångesten blir förlamande. Jag har inte samma tålamod. Jag behöver hitta verktyg för att släppa sånt här.  Samtalen från gråtande barn och den ekonomiska ledsen som uppstår hemma när jag (som student) ligger ute med tusenlappar! 

Det finns många saker... En annan sak är relationer för barnen. Att ha kompisar att ta med hem eller följa med hem från skola/förskola. Det är svårt att få till det varannan vecka. Det blir ingen bra kontinuerligtet för barnen och en stor kamp för mig att få igenom.  Pappan bor långt bort och ser inte meningen med att erbjuda barnen lek efter skolan.

Det finns så mycket utöver det dom gäller barnen och deras pappa som ger mig ångest men jag orkar inte skriva allt just nu. Jag får kramp. Inget blod i axlar/armar.

Jag tror på skrivandets kraft. Jag måste bara ta mig tid till att skriva. Skriva är att berätta utan att bli avbruten. Efteråt kan man få frågor och sådan men MSN får alltid säga klart.  Det är skönt.