Familjerätt och ångest

Stor del i all ångest är allt tjafs med pappan till mina barn. Jag har mycket funderingar kring vad jag gör för fel för att det verkligen inte var såhär förut. Vad hände? Vad gjorde jag? Nu är vi mest bara inte alls. Jag kvävs av hans tystnad när jag ställer frågor och han blir tyst av att jag fortsätter fråga. Vi är inte kompatibla med varandra. Kan inte prata utan att bråka? Riktigt så lätt är det inte. Om vi bortser från separationen så har vi två barn. Barn kostar pengar. Fritidsaktiviteter, overaller/vinterkläder, grunduppsättning med skor (gore-tex till vår och höst, vinterskor och sandaler), försäkring, förskola/fritids m.m. Vad gör man när man är föräldern som betalar? Vad gör man om man måste säga till barnen att man inte har råd? Hur förklarar man att det beror på att man inte fått flera tusen från barnens pappa? Jag har vett nog att inte säga det till barnen. Men när han går på nöjespark, köper mc till barnen och kan köpa mat ute varje vecka så känner jag att pengarna finns. Jag vet om att hans omkostnader är låga där han bor. Han har två bilar, två MC och två MC till barnen... Dyra hobbys helt enkelt. Jag har betalt dansskola, simskola, försäkringar, förskola, fritids, sandaler, vinterkläder, ullkläder och allt sånt som behövs... you name it. Nej, mamma har inte råd att äta pizza idag för mamma pluggar och har inte råd att leva ens en gång. "Men hos pappa får vi..!" Ja, det är hos pappa.. "ORÄTTVIST!!" Ja....livet är orättvist.. Familjerätten erbjuder samarbetsamtal men det verkar inte vara ett alternativ för honom. Jag har gått över huvudet på honom och begärt det. Trots att jag veckor innan skrev det i sms. Nu är jag trött. Dokumenterat kostnader sedan december. Ibland får jag pengar. Ibland inte. Bett honom berätta när han betalar. Hör inget annat än om jag glömt skriva in det i kalkylerna. Jag är slut. Ett år sedan jag satt och grät av utmattning hela dagarna. Ska det vara såhär? Ska jag inte få njuta av mina barn? Ska jag bara behöva betala och vara nej-föräldern?