En riktig prövning.

De senaste dagarna har varit en riktig prövning för tålamodet. Det har varit riktigt tungt med budgivningen och så... Den varade i tre dagar, den aktiv budgivningen. Sen stod det stilla i 38 timmar och pratades om att avrunda osv under två samtal med mäklaren. Under tredje samtalet med mäklaren meddelade hen att det var en ny budgivare som funderade på bud. Så i TRETTIOÅTTA timmar ledde vi... Då la de bud. Och vi höjde. De höjde. Vi höjde. Jag var riktigt besviken och arg på hela processen för när buden stått stilla så länge under en sådan utdragen process så har man ändå börjat hoppas och planera. 

En annan sak är att han gärna vill flytta ihop. Han säger att han tror på oss. Jag vill också tro på oss. Mellan oss är jag bra på att ta dagen som den kommer, vad händer när vardagen kommer sig för? Orkar han med mitt pms? När jag ska möblera om hela tiden. Att jag får ångestattacker. När jag blir lamslagen av ångest. När mina barn bråkar och har sig.. Jag vill ju. Jag köper ju sommarhus ihop (förhoppningsvis) för att jag vill. Med honom vill jag. Men jag är också rädd, orolig, spänd... Hur funkar det med ekonomin? Med hushållssysslor? Fördelning av barnen. Kommer de tycka att det är okej? Kommer jag få egentid med barnen eller kommer de vägra honom? Vad kommer barnens svartsjuka pappa säga? Han har ju redan antytt saker med syrliga kommentarer... 

Det är mycket tankar, mycket viljor och extremt mycket känslor!