Skynda skynda

Jag känner stress. Att jag behöver skynda fram något. Jag är rädd. Rädd för att misslyckas, rädd för vad andra ska tycka och tro om mig... ja, jag vuxen och rädd för vad andra ska tänka. Jag vill ha en balans. Glädje. Och just nu känner jag press av omgivningen som så gärna vill att vi ska bli ett par. Jag vill inte det. Att ge plats i garderob, överlåta en nyckel, att faktiskt dela på livet... även om det är mycket vi redan gör, som par ofta gör, så trivs jag i vetskapen om att vi inte är "fast". I en relation börjar jag min omvandling till hur jag tror att jag borde vara. Jag vill inte att den sidan ska komma fram. Jag vill vara jag. Jag vill gå ut och lattja med vänner, åka iväg själv, både med och utan barnen. Men självklart vill jag ha någon framöver. Kanske är det han? Mr som jag träffar. Vem vet?

Ibland känner jag ett behov av att andas. Jag vill vara själv. Kunna gråta. Kunna bada. Andas. Jag vet att jag blir låg av det, att jag blir lamslagen och att inget blir gjort. Men ibland vill jag ha det så. För att bara få vara mig själv. För vem är jag egentligen? 

Ibland känner jag mig som ett ansikte, en kropp, som bara duger till att tillfredsställa andra med. Så länge jag inte öppnar munnen. 

Ibland känner jag mig värdelös, som om jag bara förstör allt i min närhet. Relationer speciellt. Jag finner det så svårt att stå upp för mig själv. Gamla bilder förföljer mig. Bilder och ord. 

Ful, fet, äcklig. Värdelös. Överreagera. Pratar för mycket. Känner för mycket. Är för mycket. 

Rädd för att vara för mycket. Rädd för att inte vara omtyckt. För att vara ful. Otillräcklig. Och jag blir osäker när det ska stressas fram. Då blir jag rädd. Och osäker. Och självsvag. Självdestruktiv. Ogillar mig själv. Klankar ner på mig själv. Sårar folk. Jag vill inte stressa, då kommer alla dåliga sidor fram. Dåliga sidor, som egentligen inte är nödvändiga. För de är inte önskvärda av mig heller.

Jag tror jag behöver stanna upp. Andas. Gråta. Börja om.

Ge mig sinnesro att acceptera,

Det jag inte kan förändra.

Mod att förändra,

Det jag kan.

Och förstånd,

Att inse skillnaden!