Det är dags att ta sig i kragen nu. Jag har haft problem med ångest fram och tillbaka och ofta lätt att koppla till pmds. Jag upplever att det blivit något bättre. Är inte riktigt lika arg under pms numera.
När hösten kommer har jag fått känslan av att folk lämnar mig. De säger att det blir kallare och man är hemma mer. Jag ser folk som umgås. Hemma-hos-dejter. Jag känner mig utanför. Inte omtyckt. Plötsligt är jag inte önskad.
Jag känner mig ensam. De vänner som vill umgås bor för långt bort.
Så känner jag att jag inte är värd den kärlek jag får från honom.
Att vända dygnet och jobba natt blir hemskt. Vända tillbaka. Jag får inte kroppen att hänga med. Jag gråter. Glömmer att äta. Jag blir konstant trött. Tisdagen var en bra dag. Då trodde jag att det skulle vända. Men jag får inse att situationen blev ohållbar vid chefsbytet på jobbet. Att ha en ödmjuk och mjuk chef gjorde att jag aldrig ville byta chef eller jobb, trots psykiskt svårt med nattjobb.
Idag släpptes jag av i centrum efter lämning av barn. Har fixat lite inför kalas för barnet. Jag har fått lite gjort. Ringt sjukgymnast för armen. På vägen hem skulle jag till vårdcentralen och försöka få tid. Jag gick in i mataffären. Tillslut gick jag till vårdcentralen och började gråta. Såklart. Nu jag ska dit imorgon. Jag orkar inte längre stå upp. Jag måste ta tag i detta.
Jag minns inte när jag duschade sist. Vad jag tänkt för mat idag? Barnen vill ha tacos, pasta och linssoppa, macka. Men det får bli så. Jag hoppas att jag inte börjar le och spela teater imorgon. "allt är okej" typ.. För det är inte okej längre. Det är kaos. Jag är trasig. Jag kan inte längre ta mig i kragen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar